Att hålla på Arsenal

Ni som bara gillar hockey, kan nog sluta läsa nu. Detta handlar om något helt annat.
Det handlar om hjältar, det handlar om glädje, om bra och dåliga resultat.

Allt börjar med Anders Limpar, året är 1991 och jag ser efter vad jag kommer ihåg Arsenal för första gången. En säsong där ligan vinns, något jag på ett sätt inte kan påstå att jag minns, men kärleken föddes där.

Det var ett annat Arsenal då, det var ett Arsenal som inte hade i närheten av supporterskaran de kan visa upp idag. Det var boring Arsenal och "one-nil" Arsenal. Tony Adams var den störste, det kan faktiskt ha varit då som jag kom att jag själv ville bli försvarare. Det var inte vackert men, ruskigt effektivt. Atmosfären som var på Highburry var av ett helt annat slag, en man idag finner på någon arena. Det var litet, tight och trångt, det var 40000 hängivna supportrar som idag knappast existerar på Emirates. Mitt Arsenal föll nästan i glömska under ett par år, mycket beroende på avsaknaden av tv-kanaler som visade matcherna och ett Internet som inte fanns, åtminstone inte i mitt hem.

Intresset tog dock ny fart under mitten av 90-talet och har fortsatt att koka sedan dess. Det var då spelare som Bergkamp och Overmars, började förrändra Arsenals sett att spela. Spelare som Viera och Petit ägde innermittfältet. Det var fart och kreativitet. Dock fanns det fortfarande spelare som Adams, Keown och Parlour, den gamla tjuriga, sparka spring mentaliteten typen av spelare.

Det som ändrade allt hände egentligen 1996 då Arsene Wenger kom till klubben. Sättet att spela blev ett helt annat, spelet blev vackert. 1-0 resultaten byttes ofta mot 3,4-0. 98 föddes också en annan spelare, Fredrik Ljungberg. Känner många som hånat den mannen genom åren, men faktum är att han under en tioårs period var Sveriges bäste spelare. Han sänkte United i debuten och säsongen slutar med ligaguld. Inför säsongen 00/01 hämtas spelaren som kommer att personifiera Arsenal under sju-åtta år, Thierry Henry. Efter tre raka andraplatser bakom United vinns ligan återigen 01/02. Den säsongen som man dock alltid kommer bära närmast sitt hjärta är 03/04. Det är den säsongen som får en att drömma, minnas och alltid kunna hacka ner alla Liverpoolare och United fans och säga, det där har ni aldrig och kommer ni aldrig att klara av. En hel säsong utan förluster.

Idag ser det lite annorlunda ut, tre fjärdeplatser och en tredjeplats är facit de senaste fyra säsongerna. Allt började med att Viera lämnade, han har aldrig blivit ersatt. Under sina bästa säsonger ägde han alla, han gjorde mål , skällde och kapade. Han var navet, alla kunde luta sig mot honom. Efter det har spelare som Pires och Henry fallit ifrån, inte heller dem är ersatta med lika bra spelare, ännu.
Problemet som varit under några år och som fått de där satans Djävlarna från norr att kunna vara så kaxiga är att när laget håller på att bli färdigt så försvinner spelare. Minns förrförra säsongen, Arsenal leder länge ligan, tills Eduardo blir söndersparkad tror jag på ligaseger. Direkt efter försvinner Flamini och Hleb, Rosicksy är skadad hela året, 3/4 av mittfältet från föregående säsong är borta. Med tanke på det är jag nöjd med årets fjärdeplats.

Det finns idag så mycket kvalité i de unga spelarnas fötter, det jag saknar i dagens Arsenal är två saker, en Tony Adams eller översatt till idag, Vidic och en Viera. Framförallt det sistnämnda Arsenal har ruskigt bra kanter, Walcott, Arschavin, Nasri och Rosicksy är det inget lag som slår, men det behövs stärkas upp centralt.

Hittar Wenger rätt där så kan mitt lidande ta slut, för om två år finns inget lag som är bättre i världen. Jag är färgad när jag skriver det, men har man varit bäst så finns det inom en. Stjälen får inte ro förrän man får trycka ner Åberg, Emil och Hasse, de där hemska United fansen.

Att hålla på Arsenal är något större, det är känslan av delaktighet att vara vackrast i världen, att leva i en naivitet som säger att vacker kan vara effektivt och vinnande. En känsla som växte efter Barcelonas säsong och Spaniens guld förra sommaren. Kan de, så kan vi. Fabregas är ännu inte Xavi, men tiden då Arsenal tar över världen kommer att komma. Det finns de som förstår och de som inte gör det. Arsenal har funnits där i 18 år, jag tänker aldrig lämnas deras sida.

Nu saknar lillebror mig, ska ut ett varv med honom.

/#8